Jim Forsberg har gjort sin sista träning med Herr U och därmed är en tre år lång tid som tränare i laget över, i en längre intervju summerar vi den här tiden.

Det finns många minnen från den här tiden, vilket ligger dig extra varmt om hjärtat?

Efter tre år som ledare i Herr U så är det svårt att sätta fingret på just ett specifikt minne. Herr U har varit ett lag som bjudit på många goda minnen och skratt under min tid som ledare. Om jag skulle välja just ett minne så är det nog när Herr U utsågs till Årets Lag, en utmärkelse och ett minne som symboliserar allt som Herr U står för!

Hur gick det till när du rekryterades till IK Stanstad då du faktiskt tog dig an ett nästan nystartat lag och till stora delar ett blankt papper att jobba med?

Det har jag Simon Broman att tacka för! Stanstad har för mig alltid varit en attraktiv förening efter mina många år som seniortränare. När jag behövde hitta en ny balans i vardagen mellan familj, arbete och innebandy så var Simon där och erbjöd mig en utmaning som jag ej kunde tacka NEJ till.  En utmaning i form av att bygga bryggan för föreningens spelarutveckling…

Säsongerna i Herr U har gett både medgång och motgång, först en uppbyggnadsfas under år 1 och delar av år 2 där ni hade mycket sportslig framgång, sedan en andra halva av din tid som tränare med viss motgång men också en höst där ni gick otroligt starkt resultatmässigt – vad har den här tiden gett dig i din tränarroll och som människa?

Denna tid har gett mig otroligt mycket såväl på som utanför planen! Herr U, och Stanstad, har för min del blivit som en liten familj som skapat en ”fristad” från den vardagliga stressen! En sinnesstämning som för min del varit otroligt uppskattad och som springer ur lagets träningsvilja och engagemang, vilja till utveckling och feed-back, även för mig som tränare. Faktorer som för mig som person varit nyckeln till framgång i många andra forum. Detta har jag till stor del mina spelare att tacka för såväl unga som äldre!

Som tränare har naturligtvis laget ställt ökade krav på rollen efterhand som resan burit av framåt. Krav som framförallt har tvingat mig att utveckla den individuella dialogen och tydligheten i mitt ledarskap.     

Det kom ju en tid under den här säsongen då vi gemensamt i föreningen slarvade lite med att ge truppen förutsättningarna, där du skulle ha ett tidsmässigt mindre engagemang än tidigare - samtidigt som herrlaget gick tungt sportsligt och behövde spelare underifrån pyrde ett visst missnöje, hur upplevde du den här perioden?

Denna period var naturligtvis extra tung för mig av flera olika skäl. Precis som när framgång lyfter ett lag och även mig som tränare så får motgång motsatt effekt. En effekt som ”smittar” andra delar i vardagen.

”Motgången” kom dessutom i en period med begränsad närvaro från min sida, på grund av arbete, en period som egentligen var i behov av desto mer tid för att förebygga irritation, konflikter men även bygga nya roller i laget när förflyttning av spelare ägde rum. Detta skapade naturligtvis även irritation från min sida när jag märkte att jag inte räckte till och framförallt när jag märkte att det som Herr U kämpat för i två år började naggas i kanten!

Vi är många som kunde se dig sammansvetsa en väldigt stark grupp – vilka nyckelfaktorer och personer hade du störst hjälp av i den processen?

Nyckeln till gruppens gemenskap kommer ursprungligen från två delar – ett tydligt ledarskap som ger verktygen för att skapa en god gemenskap men framförallt att samtliga av gruppens medlemmar accepterar kulturen och de krav som ställs på var och en. En del som Herr U verkligen har levt upp till. Alla i laget har fyllt en viktig roll, allt från våra juniorer till våra mer seniora spelare, varav det känns fel att endast nämna några få personer. Men naturligtvis har spelare som Diar, Bolin, Joel, Klingan, Timmie och JP spelat en viktig roll i lagets utveckling att utveckla våra yngre talanger men även lyssna till mer erfarna Herr A-spelare.   

Du har varit i andra klubbar tidigare och kom till Stanstad med ett utifrån-perspektiv, hur upplever du föreningen och hur ser du på framtiden?

Stanstad var för mig från början redan en ”stor” förening, en förening som dock vuxit sig än större på resans väg. Föreningen har en tydlighet i sina mål och sin verksamhet, en god planering och framförallt en långsiktig sådan. Med denna grund så ser jag framtiden som ljus för klubben då bredden i lägre åldrar är stor och att föreningen anammat en ”blå” tråd för att säkerställa att ”utbildningen” innefattar vad som förväntas av en spelare och som människor. Förutsättningar för att en förening skall kunna fortsätta växa utan att tappa fokusen på vad som är viktigt, våra medlemmar och ungdomar.

Tre säsonger som tränare i Herr U är över, vad kommer du att sakna mest?

Utan tvekan det sociala utbytet, framförallt med mina spelare som blivit lite av en familj. Mina ”korta” samtal med kansliet är inte att förglömma. Därutöver kommer jag naturligtvis även att sakna ledarskapet och den interna tillfredsställelse som infinner sig när spelare påvisar sin utveckling. 

Ett klassiskt Jim Forsberg-samtal börjar ofta med – ”en kort sak bara” och slutar inte sällan i oändliga men alltid intressanta innebandydiskussioner, hur ska du få utlopp för det framöver?

Detta kommer att bli en svår nöt att knäcka! I dagsläget står jag utan lösning varav risken är överhängande att Timmie kommer att få ta ett och annat samtal framöver.

Får vi se dig i en annan roll i föreningen?

Inte omöjligt! För närvarande går mycket av min tid till familjen men det är nog endast en tidsfråga innan det börjar rycka i innebandynerven igen.

Till sist, tack för den här tiden och lycka till framöver!

Det är jag som skall tacka!